Svenska Balettskolan

Imorse var jag helt förstörd och hade ingen energi alls. Jag var på det humöret dels för att vädret var så fruktansvärt tråkigt (jag vaknade av ljudet av ett skyfall) och dels för att det var sista dagen på kursen och därmed också sista gången på väldigt länge som jag träffar många människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Det var hemskt att jag inte alls kunde koncentrera mig på balettlektionen och det märktes nog dessvärre ganska tydligt. Israel, som hade lektionen, blev riktigt arg på oss ett par gånger.

När balettlektionen var slut kände jag mig väldigt missnöjd och bestämde mig för att inte tänka mer på splittringen som väntade, utan istället fokusera på att njuta av dagen så länge den varade.

På nästa lektion hade vi tåskor -kan ju även i vanliga fall kännas lite osäkert och vi har (undantaget i måndags) inte haft en riktig tåskolektion på över en och en halv månad p.g.a. alla repetitioner inför föreställningarna. Annika Lindqvist, annars dansare på operan, gav lektion och hon ingav verkligen den kraft jag behövde idag. Jag hade verkligen jätteroligt och det var intressant att man fortfarande klarade tåsko-tekniken såpass bra efter en sådan lång paus. Jag försökte mig t.o.m. på foette-piruetter, på tå. Om sanningen ska fram hade jag aldrig förut gjort dem på tåskor, på en lektion. Det är klart att man ibland stänger in sig i en sal och försöker lära sig, men jag får alltid panik och tror att jag ska ramla och bryta nacken efter den femte piruetten. Att jag aldrig hade gjort mer än fem ordentliga pituetter låtsades jag inte alls om när jag ställde mig för att preparera för s e x t o n stycken! Lite mer än vad jag försökt med själv alltså... Ganska skakig var jag. Och ändå gick det bra! För det första bröt jag inte nacken, ramlade inte ens och för det andra klarade jag faktiskt att hålla balansen genom hela, utan att sätta ner foten emellan. Om det verkligen var sexton piruetter jag gjorde är jag osäker på, men stolt är jag. Detta var alltså till höger, vänster var en annan historia...

Så synd att detta var sista dagen! Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha fler tåskolektioner om de skulle vara lika roliga som den jag hade idag.

När dagens träning var slut skulle vi träffas i den Stora Balettsalen för att visa upp lite av vad vi arbetat med under veckan. Vi skulle då visa upp Soweto och vi hade drygt en timme att repetera på innan det var dags.

Allyson sa att vi bara hade kommit igenom två tredjedelar av koreografin, men tyckte att det var bättre om vi koncentrerade oss på stegen vi redan hade satt. Just då ville jag gärna lära mig resten, men nu efteråt kan jag hålla med om att det förmodligen var lättare att hålla reda på det vi lärde oss dagen innan och som hunnit sjunka in än ifall vi skulle ha gått igenom massor en timme innan uppvisningen.

Egentligen var det väl inte någon riktig uppvisning. Vi elever och de flesta av lärarna från kursen var där och vi gick fram i grupper för att visa upp.

I början visade våra gäster från Prag upp några egna koreografier, från sin egen skola. Det var intressant att se lite vilken slags dans de mest sysslade med. Vi hade diskuterat en del i min klass vad vi trodde och kommit överrens om att det inte kunde ha varit vare sig riktigt klassisk eller riktigt modern dans. Det de visade upp var mycket riktigt en slags blandning och det var de ganska duktiga på.

Ingen av oss var riktigt säkra på hur gamla de tjeckiska eleverna var, men vi blev väldigt överraskade första dagen över att vi faktiskt var ganska mycket bättre än dem, speciellt eftersom skolan i Prag är väldigt ansedd.

  Det som jag tror är den avgörande skillnaden mellan oss göteborgare och tjeckierna var sättet vi försöker och även misslyckas på. Man ska inte dra många över en kam, men jag såg flera exempel på att när de ställdes inför en utmaning så kanske de försökte - en eller två gånger- innan de gav upp och lämnade övningen. När jag ställs inför något jag inte gjort förut eller något jag är dålig på försöker jag fullt ut, misslyckas kanske eller ramlar med näsan före, men då har jag lärt mig något av mitt misstag. Försöker man inte har man ingen chans att göra misstag, så man kan förbättras.

När vi skulle visa upp Soweto var jag ganska spänd trots att lärarna försökte avdramatisera det hela. Jag är alltid väldigt angelägen om att visa mig från min bästa sida så fort det är någon form av uppvisning.

 Vi hade tre lag, men vi var bara två stycken som delade på min roll. Jag vill som sagt göra mitt bästa möjliga så många gånger som möjligt så min snälla rollpartner lät mig göra både lag 1 och lag 3. På det sättet fick jag ju två chanser att visa upp mig. Det är verkligen det jag lever för.

8:orna visade upp en annan koreografi av Mats Ek; den moderna tolkningen av Giselle. Vissa av 7:orna visade en del av den klassiska Giselle och andra visade en dans för Kitri i Don Quijote.

Efteråt tackade vi alla lärare för veckan och de önskade oss lycka till med dansen.

Avslutningsvis gick vi alla ner till operans foajé, (Jag ä l s k a r ljuset där) för att äta glass och ta farväl. Det blev en hel del kramar och ännu fler lyckönskningar. Jag blev hemskt rörd av det fina beröm jag fick av vissa.

Det hemskaste var när jag skulle önska min lärare, som jag haft till och från ända sen jag var fem år och som hjälpt mig så mycket genom alla år, glad sommar. (Jag var väldigt noga med att påpeka för mig själv att detta absolut inte fick vara ett farväl.)

Vi, i klassen, kramades en del innan vi började gå utåt, men vi var så inställda på att vi skulle ses allihop i sommar att det inte blev så sorgligt - innan vi kom utanför operan och kom fram till att det skulle bli i stort sett omöjligt att samla alla. I början av sommarlovet skulle nästan alla vara bortresta och sen flyttar vi ju hemifrån, nästan allihop! Det är lätt att bli trött på en del av personerna man träffar varje dag, men när man plötsligt inte längre gör det... Chocken kommer nog först efter några veckor.

Nu sitter jag hemma och reflekterar över allt som hänt under mina år på Svenska Balettskolan. Det har varit jobbigt och tufft såklart, (Man glömmer lätt bort det när man ser tillbaka på något.) men vad mycket jag lärt mig och vad många underbara och hjälpsamma personer jag träffat. Sen har jag ju träffat personer som inte alls ser någon potential hos mig och inte ser någon mening i att hjälpa mig heller, men hur tråkigt det än känns just då gör det en ändå starkare som person.

  Mitt sista år på Svenska Balettskolan här i Göteborg har varit särskilt fantastiskt och utvecklande. Jag hade aldrig trott att jag skulle möta så många som ville hjälpa just mig att uppnå mina drömmar. Vilken enorm tur jag har haft!

                 Tack för mig!

                                                          Julia Bengtsson