Svenska Balettskolan

Imorse var jag helt förstörd och hade ingen energi alls. Jag var på det humöret dels för att vädret var så fruktansvärt tråkigt (jag vaknade av ljudet av ett skyfall) och dels för att det var sista dagen på kursen och därmed också sista gången på väldigt länge som jag träffar många människor som har kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Det var hemskt att jag inte alls kunde koncentrera mig på balettlektionen och det märktes nog dessvärre ganska tydligt. Israel, som hade lektionen, blev riktigt arg på oss ett par gånger.

När balettlektionen var slut kände jag mig väldigt missnöjd och bestämde mig för att inte tänka mer på splittringen som väntade, utan istället fokusera på att njuta av dagen så länge den varade.

På nästa lektion hade vi tåskor -kan ju även i vanliga fall kännas lite osäkert och vi har (undantaget i måndags) inte haft en riktig tåskolektion på över en och en halv månad p.g.a. alla repetitioner inför föreställningarna. Annika Lindqvist, annars dansare på operan, gav lektion och hon ingav verkligen den kraft jag behövde idag. Jag hade verkligen jätteroligt och det var intressant att man fortfarande klarade tåsko-tekniken såpass bra efter en sådan lång paus. Jag försökte mig t.o.m. på foette-piruetter, på tå. Om sanningen ska fram hade jag aldrig förut gjort dem på tåskor, på en lektion. Det är klart att man ibland stänger in sig i en sal och försöker lära sig, men jag får alltid panik och tror att jag ska ramla och bryta nacken efter den femte piruetten. Att jag aldrig hade gjort mer än fem ordentliga pituetter låtsades jag inte alls om när jag ställde mig för att preparera för s e x t o n stycken! Lite mer än vad jag försökt med själv alltså... Ganska skakig var jag. Och ändå gick det bra! För det första bröt jag inte nacken, ramlade inte ens och för det andra klarade jag faktiskt att hålla balansen genom hela, utan att sätta ner foten emellan. Om det verkligen var sexton piruetter jag gjorde är jag osäker på, men stolt är jag. Detta var alltså till höger, vänster var en annan historia...

Så synd att detta var sista dagen! Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha fler tåskolektioner om de skulle vara lika roliga som den jag hade idag.

När dagens träning var slut skulle vi träffas i den Stora Balettsalen för att visa upp lite av vad vi arbetat med under veckan. Vi skulle då visa upp Soweto och vi hade drygt en timme att repetera på innan det var dags.

Allyson sa att vi bara hade kommit igenom två tredjedelar av koreografin, men tyckte att det var bättre om vi koncentrerade oss på stegen vi redan hade satt. Just då ville jag gärna lära mig resten, men nu efteråt kan jag hålla med om att det förmodligen var lättare att hålla reda på det vi lärde oss dagen innan och som hunnit sjunka in än ifall vi skulle ha gått igenom massor en timme innan uppvisningen.

Egentligen var det väl inte någon riktig uppvisning. Vi elever och de flesta av lärarna från kursen var där och vi gick fram i grupper för att visa upp.

I början visade våra gäster från Prag upp några egna koreografier, från sin egen skola. Det var intressant att se lite vilken slags dans de mest sysslade med. Vi hade diskuterat en del i min klass vad vi trodde och kommit överrens om att det inte kunde ha varit vare sig riktigt klassisk eller riktigt modern dans. Det de visade upp var mycket riktigt en slags blandning och det var de ganska duktiga på.

Ingen av oss var riktigt säkra på hur gamla de tjeckiska eleverna var, men vi blev väldigt överraskade första dagen över att vi faktiskt var ganska mycket bättre än dem, speciellt eftersom skolan i Prag är väldigt ansedd.

  Det som jag tror är den avgörande skillnaden mellan oss göteborgare och tjeckierna var sättet vi försöker och även misslyckas på. Man ska inte dra många över en kam, men jag såg flera exempel på att när de ställdes inför en utmaning så kanske de försökte - en eller två gånger- innan de gav upp och lämnade övningen. När jag ställs inför något jag inte gjort förut eller något jag är dålig på försöker jag fullt ut, misslyckas kanske eller ramlar med näsan före, men då har jag lärt mig något av mitt misstag. Försöker man inte har man ingen chans att göra misstag, så man kan förbättras.

När vi skulle visa upp Soweto var jag ganska spänd trots att lärarna försökte avdramatisera det hela. Jag är alltid väldigt angelägen om att visa mig från min bästa sida så fort det är någon form av uppvisning.

 Vi hade tre lag, men vi var bara två stycken som delade på min roll. Jag vill som sagt göra mitt bästa möjliga så många gånger som möjligt så min snälla rollpartner lät mig göra både lag 1 och lag 3. På det sättet fick jag ju två chanser att visa upp mig. Det är verkligen det jag lever för.

8:orna visade upp en annan koreografi av Mats Ek; den moderna tolkningen av Giselle. Vissa av 7:orna visade en del av den klassiska Giselle och andra visade en dans för Kitri i Don Quijote.

Efteråt tackade vi alla lärare för veckan och de önskade oss lycka till med dansen.

Avslutningsvis gick vi alla ner till operans foajé, (Jag ä l s k a r ljuset där) för att äta glass och ta farväl. Det blev en hel del kramar och ännu fler lyckönskningar. Jag blev hemskt rörd av det fina beröm jag fick av vissa.

Det hemskaste var när jag skulle önska min lärare, som jag haft till och från ända sen jag var fem år och som hjälpt mig så mycket genom alla år, glad sommar. (Jag var väldigt noga med att påpeka för mig själv att detta absolut inte fick vara ett farväl.)

Vi, i klassen, kramades en del innan vi började gå utåt, men vi var så inställda på att vi skulle ses allihop i sommar att det inte blev så sorgligt - innan vi kom utanför operan och kom fram till att det skulle bli i stort sett omöjligt att samla alla. I början av sommarlovet skulle nästan alla vara bortresta och sen flyttar vi ju hemifrån, nästan allihop! Det är lätt att bli trött på en del av personerna man träffar varje dag, men när man plötsligt inte längre gör det... Chocken kommer nog först efter några veckor.

Nu sitter jag hemma och reflekterar över allt som hänt under mina år på Svenska Balettskolan. Det har varit jobbigt och tufft såklart, (Man glömmer lätt bort det när man ser tillbaka på något.) men vad mycket jag lärt mig och vad många underbara och hjälpsamma personer jag träffat. Sen har jag ju träffat personer som inte alls ser någon potential hos mig och inte ser någon mening i att hjälpa mig heller, men hur tråkigt det än känns just då gör det en ändå starkare som person.

  Mitt sista år på Svenska Balettskolan här i Göteborg har varit särskilt fantastiskt och utvecklande. Jag hade aldrig trott att jag skulle möta så många som ville hjälpa just mig att uppnå mina drömmar. Vilken enorm tur jag har haft!

                 Tack för mig!

                                                          Julia Bengtsson

Hej

Imorse dök Johannes Öhman, operans balettchef, upp som balettlärare. Alla blev direkt väldigt nervösa, men vi hade väldigt roligt. Han skämtade en del och man visste inte alltid om man skulle ta honom på allvar eller inte. Ett par gånger anmärkte han på att vi var alldeles för allvarliga. Han påpekade också ett par saker som man vanligtvis inte tänker på. När jag försökte ta en balans i "attitude" ställde han sig framför mig och kisade mot mig. Jag förstod inte vinken, utan såg nog ut som ett frågetecken fram till det att övningen var slut.  Då frågade han mig varför jag hela tiden kisade medan jag dansade. Det hade jag aldrig tänkt på själv!

"Soweto" flyter på mycket bättre nu! Vi lär oss fler och fler steg, men processen försenas av att det hela tiden fattas personer i gruppen. Eftersom vi ska föreställa en ensemble är det viktigt att alla är där, inte minst för placeringen i rummet. Koreografin är helt underbar och gör mig jätteglad. Vilken tur att vi fick lära oss just den här biten!

Imorgon kommer vi vara tvungna att dra på. Det är sista lektionen och på eftermiddagen ska vi visa upp koreografin för alla på kursen. Spännande!

Jag hoppas jag får vara på framträdandet. Eftersom vi är så många är det ju inte säkert att alla får vara med...

Under vår sista lektion med Andrea repeterade vi en del vad vi hade gjort på vår första improvisationslektion, med Forsythe-tekniken, men vi gjorde också en del nytt. Vi experimenterade lite med vikt och att låta en speciell kroppsdel eller en annan person leda rörelsen.

Vi gjorde några övningar i par. En övning gick ut på att ens partner skulle ge en impuls åt vilket håll man skulle röra sig bakåt. Min partner gjorde inget fel men jag har en tendens att gå till överdrift och bli så uppslukad av dansen att jag glömmer massa andra nödvändiga saker -att hålla balansen till exempel. När jag fick en impuls började jag springa bakåt, med för stor kraft och så fort att mina fötter inte hann med. Det slutade förstås med att jag ramlade bakåt, inte bara en utan flera gånger!

Men bra övning är det, kanske inte att ramla baklänges, utan att testa sin egen kreativitet och låta impulserna ta över ett tag. Jag tror det är väldigt viktigt att lära sig koreografera och skapa sin egen rollfigur.

Imorgon är den allra sista dagen jag får se min klass och mina lärare... i varje fall på ett bra tag! Förmodligen blir det en del tårar. Tänk på allt vi upplevt under alla år! Och vad jag kommer sakna alla... Nej, jag ska inte tänka på det nu. Vi ses ju imorgon i alla fall.

                                                                        Julia Bengtsson

Hej

På morgonen skulle vi egentligen ha haft Andrea i balett igen, men hennes lektion blev inställd. Istället kom Sören Du Hoffman och hade lektion med oss.

Han har gjort en del koreografi för skolan, men jag har aldrig haft några lektioner med honom tidigare. Han gjorde bl.a. "For goodness sake" där dansarna spelar elever med skolbänkar och allt! Jag tycker den är genialisk.

På lektionen tyckte jag speciellt om accenten i övningarna som gör dem så mycket mer spännande och intressanta.

En stor fördel med Summer Intensive, som jag även kanske nämnt tidigare, är att man får träffa så många härliga människor. Att man får ha lektioner med sina förebilder är verkligen inspirerande!

Efter baletten hade vi en andra modernlektion med Israel. Egentligen skulle vi haft en jättekort uppvärmning för att kunna göra mycket golvövningar, men det var fortfarande mycket han behövde korrigera hos oss. Därför tog det lite extra tid innan vi kom igång.
När vi väl började var det hemskt svårt. Vi har inte gjort riktig golv-teknik på evigheter! En slags "kullerbytta" som vi skulle göra fram- och baklänges, på axeln, var särskilt komplicerad. I n g e n kunde den i början, men efter några gånger började man lära sig. Jag gjorde nog fortfarande fel hälften av alla gånger jag försökte...

Och axlarna... ajajaj! Nu är de fulla av blåmärken.

Det är bra att vi ska ha balettlektion med Israel imorgon så vi får visa att vi lärt oss något av hans rättelser.

Street-lektionen idag var väldigt speciell, även för att vara street-lektion. Lärare var Zerjon Adebe; dansare i Street dance-gruppen Twisted feet. De rankas som en av de bästa grupperna i Sverige. Han sa många tänkvärda saker om att man kan bli så insnöad på dansteknik så man faktiskt inte dansar längre. När man ser någon på scen är det den dansare som har mest energi som blicken dras till. Därför hade vi en helt teknik-befriad lektion, med massor av "soul-steps", som Zerjon kallade det. Det är när man får röra sig som man vill, utan teknik eller speciell räkning, naturligt. ("När själen får dansa")

Han fick oss också att fundera över vilken "roll" man spelar i klassrummet, privat eller på audition. Attityden spelar väldigt stor roll och kan avgöra vilket intryck man får av en person. Även någon som är blyg privat måste verka självsäker inför en jury.

Lektionen avslutades med att Zerjon själv improviserade fram ett street-framförande, ivrigt påhejad av min klass. Han var helt otroligt skicklig!

                                                                    Julia Bengtsson

Ja, nu är det bevisat: Tredje dagen är värst! Det är inte värt att vara ledig, det är alldeles för jobbigt att komma tillbaka... :)

På vägen till operan imorse träffade jag en av mina favoritlärare som hade varit på semester en vecka. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat henne och undrar hur jag kommer klara mig utan alla underbara människor som hjälpt mig så mycket här i Göteborg? Nåja, det är ju inte säkert att jag aldrig mer får se dem bara för att jag flyttar till Stockholm, men tryggheten av att känna alla och att alltid ha någon att vända sig till försvinner.

Det är tur att man hela tiden möter nya fantastiska människor.

 Idag mötte jag till exempel en så inspirerande lärare, Heather Telford från Kanada. Vi mötte henne på Summer Intensive 2007 när hon gav oss yoga-lektioner. Idag lärde hon ut balett och tåskoteknik och hon hade övningar som fick en att sträcka ut sig och ta plats i rummet. Själv var hon jättelång, hade jättebra linjer och hade nog de finaste fötter jag sett! Hon var full av energi, även när hon bara korrigerade oss och eller berättade om någonting.

Efter tåskolektionen berättade hon att hon hade sett våra föreställningar -och berömde oss jättemycket! Det är roligt när någon man själv beundrar och ser upp till ger en så fin kritik.

Det är typiskt att idag var hennes sista dag på sommarkursen. Jag skulle verkligen uppskattat att ha fler lektioner med henne, men hon skulle hem till sin familj i Kanada och det kan hon bara göra en gång om året så jag får väl låta henne åka.

Om jag har tur kanske jag får vara med på Summer Intensive nästa år också, fast jag inte längre går på skolan, så jag får träffa henne igen.

Vi arbetar vidare med "Soweto". Det går långsamt framåt med min modern-teknik. Det känns åtminstone lite lättare. Kanske kan jag få ordning på den till på torsdag. Jag tror vi ska visa upp lite vad vi har arbetat med för resten av kursdeltagarna och lärarna. Jag ser fram emot det!

Trots att koreografin är svår och att jag förmodligen inte ser bra ut än när jag dansar den, älskar jag musikaliteten i "Soweto". Det är något speciellt med hur accenterna ligger och de stora rörelserna som gör dansen så dramatisk och fängslande. Det är synd att jag inte lyckats hitta någon video på nätet där man ser Cullbergbaletten dansa den. Jag beundrar verkligen dansarna i Cullbergbaletten. Jag fastnade framför Mats Eks "Carmen" när jag kom hem, idag.

  Första gången jag såg ett verk av dem var jag fem år, tror jag. Då hade jag förstås aldrig hört talas om Cullbergbaletten. Birgit Cullberg hade koreograferat en "Abbalett", till kända Abba-låtar och med anledning av Abba-jubileet visade man den i TV. Den gjorde stort intryck på mig och Birgit Cullberg dansade till "money-money" utklädd till städerska -jag kommer ihåg hur stormförtjust jag blev!  Varje gång sedan dess som jag har sett ett verk av Cullbergbaletten har det överraskat mig. Det är fascinerande hur kompaniet kan förundra gång på gång, hela tiden förändras, men ändå behålla sin kvalitet. Det är synd att man så sällan får se dem i Göteborg, högst en gång om året. Jag hoppas att jag får möjlighet att se dem oftare när jag bor i Stockholm nästa år.

 Jag ser fram emot mindre träningsvärk imorgon...

Kroppen borde omöjligt kunna känna vilken veckodag det är. Ändå verkar söndagar suga ut all energi ur kroppen. Man känner sig helt enkelt tröttare på söndagar. Lyckligtvis gick dagen ganska bra iallafall.

 Vi började med en balettlektion med Israel Aloni, som vi hade moderndans-lektion med igår.  Det blev ganska mycket prat och genomgång, men precis som Andrea, igår, gjorde Israel "smarta" övningar, som man blev väldigt varm av. Han hade många bra tips att dela med sig av och det är ju det kursen är till för; att möta nya lärare med olika erfarenheter och lärometoder.

  Allyson Way ska under veckan lära oss öppningsscenen från ett verk av Mats Ek, "Soweto". 1948 började en tid som kallas apartheid-tiden och då rådde stor diskriminering av svarta i Sydafrika.  Den vita överklassen förvägrade dem till och med att bo i landets huvudstad Johannesburg. Istället fick de bo i en gettoliknande förort utanför staden. Förorten hette "Soweto" och har blivit en slags symbol för det oerhört rasistiska styret som rådde då.

I koreografin vi lär oss finns en docka som symboliserar den vita överklassen och allt ont i världen. Där finns också rollen som "Moder Jord" som alla kan söka tröst hos. Sen finns vi, 8 dansare, som är en starkt sammanhållen grupp. Mats Ek koreograferade "Soweto" när apartheid-tiden fortfarande pågick. Jag tycker rasism är ett tema som är väl värt att tas upp.

Vi har bara lärt oss allra första början, men som mycket av Mats Eks koreografi är den väldigt "djup", i plié och det är svårt. Det första vi gör är att hoppa upp från golvet, när vi ligger på knä och jag kan fortfarande inte klara av det, trots mycket träning idag... Jag kan inte få min vikt rätt utan ramlar bakåt hela tiden. Allyson skrattade åt det och sa att det var tur att vi hade tid på oss. Ifall jag lär mig att behärska det där hoppet snart kanske jag lägger upp ett videoklipp på dansen... :)

Hela lektionen gick åt för att vi skulle lära oss början som var ganska klurig. Jag hoppas vi går fortare fram imorgon.

Det blev lite komplicerat med lunchen idag eftersom det var söndag och opera-restaurangen, där vi brukar äta, inte öppnade förrän samma tid som vår lunchrast var slut. Det hade blivit ett missförstånd och vi fick sitta och vänta ett tag innan vi fick något att äta. Som tur var förlängde lärarna rasten lite, så vi slapp att stressa.

  Improvisation är både lätt och svårt, tycker jag. Att själv hitta på vad man ska göra och planera rörelserna sekunden innan man dansar dem kan vara ganska invecklat, men när jag sitter och lyssnar på musik i lugn och ro dyker det hela tiden upp rytmer och steg i huvudet.

För att komma på steg och utveckla sin egen stil måste man ha ett "förråd" av rörelser och tekniker, om inte annat för att bli inspirerad av. Därför är det viktigt att lära sig så mycket man kan av dansare man möter, eftersom nästan alla har ett särskilt sätt att utrycka sig.

På vår lektion i improvisation idag gick vi igenom en del av grunderna i "Forsythe-teknik". William Forsythe är en känd koreograf och han har uppfunnit en väldigt komplicerad teknik, tycker jag. Den går ut på att skapa linjer med kroppen, mellan punkter och den kräver medvetenhet hela tiden. Göteborgsoperans kompani dansar ofta verk där man använder Forsythe-teknik.

I gårdagens videodagbok kan man se när årskurs 8 lär sig tekniken. (Runt 2 min, 35s)

Man fick verkligen öva sin koordination när vi skulle skapa linjer både med ben och armar, men vi var ganska trötta i slutet av dagen och krånglade till det lite grann. I samarbetsövningen i slutet skrattade alla en del. Nästa gång vi har improvisationslektion hoppas jag att vi får tid till att finna sin egen teknik och lite egen skapartid.

 Imorgon ska vi ha balett och tåskor med Heather som intervjuas i dagens videodagbok. Vi har inte dansat på över en vecka och inte haft en riktig tåskolektion på två månader, tror jag!

Det är skönt att det har gått åtminstone lite bättre nu, andra dagen. Tredje dagen brukar man alltid ha mest träningsverk, men sen blir det lättare... :)

                                                                       Julia Bengtsson

Idag, lördag, samlades alla Summer Intensive's deltagare halv 10, utanför operan. Jag upptäckte att förutom Svenska Balettskolans egna elever fanns även ett antal gästelever från bl.a. Balettskolan i Prag, Helsingfors och vår systerskola i Stockholm. 
Efter ett kort möte, där vi fick träffa en del av lärarna, var det dags för vår första lektion.
Läraren hette Andrea Tallis och är en av balettmästarna på operan. Jag blev genast väldigt förtjust i hennes teknik och övningar, som var väldigt kreativa. Hon var väldigt energisk och inspirerade mig mycket. Tyvärr har jag inte dansat på över en vecka och var i väldigt dålig form. Därför blev jag ganska besviken över min egen prestation och eftersom vi hade gäster som satt och tittade och en lärare jag inte mött förut hade jag gärna velat göra bättre ifrån mig. Som tur är har vi ännu en balettlektion med Andrea senare i veckan...

Israel Alonis lektion i modern dans var jätteintressant. Han förklarade väldigt noga varför vi borde ändra saker som vi gjorde fel och vad vi skulle sträva efter. Även ifall man inte helt förstår korrektionen och kan göra något åt det man gör fel första gången funderar man över det och förbättras nog mer på lång sikt. Jag hade tidigare inte sett honom annat än på scen och visste inte att han var en så bra pedagog också! Jag ser fram emot Israels balettlektion med oss imorgon.

Sista lektionen idag hade vi Street/Hip-hop, som inte direkt är ett av mina bästa ämnen. Mina klasskamrater däremot är riktiga stjärnor, vissa av dem. De ser ut som om de kommer direkt från någon nattklubb i New York! Jag hade tur att speglarna i balettsalen inte fungerade så bra, så jag slapp se mig själv dansa street. Jag blir alltid så generad och kommer av mig då.

Det hade varit roligt att också vara duktig på street-dance, men jag hade väldigt kul i alla fall och lärde mig mycket. Till stor del berodde detta på dagens street-lärare från gruppen Twisted feet. Jag är fruktansvärt dålig på namn men jag tror att hon hette Nina... Hon var i alla fall en fenomenal lärare och fick alla att verkligen släppa loss i slutet av lektionen!

Imorgon fortsätter kursen med bl.a. repertoar med Allyson Way- en väldigt erfaren person med många år i branschen. Jag har hört att hon har arbetat bl.a. med Cullbergbaletten, som jag beundrar väldigt mycket. Jag är spänd inför imorgon!

                                Er tillgivna
                                                                           Julia Bengtsson